Instagram Story Save

Det var just påsk, så låt mig basunera lite om Jesus. Folk tycker ofta man ska hålla tyst om sin tro, vara privat. Men ni får ha lite nåd med mig.

Med det sagt är det förstås nervigt, att säga det så där högt. ”JA SKA SÄG NA OM JESUS!” för hela församlingen av troende och icke.
tough crowd.

Jag tror kanske nånstans att det är ett statement jag blir stenad för. (i och för sig har jag förlikat mig med det ödet även om jag väldigt ogärna möter det.)
också det att jag bryr mig för mycket om att folk ska tycka om mig. Inte ens en kristen kommer undan den ytligheten.

En bra kristen? Vad är det egentligen? From och god. Nästan fläckfri. Man ska kunna stå orädd genom allt och alltid gör rätt och gott. Då är man en bra kristen.
Hade varit rocknroll att stå så stadigt, va så god, men jag är först att erkänna att det svajjar ibland.
Ofta. Mycket.

På tal om bra/dålig kristen så ska jag erkänna en sak.
Det här med påskledigheten, att alla får vara lediga oavsett om man tror eller inte - innerst inne tycker jag ju det är ganska orättvist.
Liksom 112, hallå Gud? Ska alla hedningar också få ta del av den här ledighetskulturen på din dag fast dom inte ens firar Jesus död och uppståndelse?! Det betyder ju inget för dom, ska dom ändå få åka skidor på fredan? Är det rättvist??”

Jepp. Så tänkte hon, reli tjejen. Låter lite likt fariséerna som Jesus debatterade med.Dom som tyckte dom var förtjänta av en massa goda ting för dom var ju bättre.
Ah, värmande självinsikt.

Sanningen är att den svåraste insikten jag kommit till är ändå den, att jag inte är så god som jag tror. Jag är allt från farisé till Judas och Petrus när det vill sig.

Inget det Jesus gjorde är rättvist. Ändå gjorde han det.
Fast vi inte är förtjänta av det. Ändå valde han korset.
För alla som inte fixar att vara så goda som man vill sig vara.
Alla.

Att vara en bra eller dålig kristen (människa) är tunga ok att bära. Jesus säger att hans ok är lätt så jag tänker mig att konceptet bra/dålig missar poängen. (spoiler, man får inga poäng)
Handlar mer om älskad och förlåten. Fattar man det tror jag gott följer automatiskt.

Jag är inte så god som jag tror.
Men jag känner en som är det.
Och det ändrar allt.

Det var just påsk, så låt mig basunera lite om Jesus. Folk tycker ofta man ska hålla tyst om sin tro, vara privat. Men ni får ha lite nåd med mig.

Med det sagt är det förstås nervigt, att säga det så där högt. ”JA SKA SÄG NA OM JESUS!” för hela församlingen av troende och icke.
tough crowd.

Jag tror kanske nånstans att det är ett statement jag blir stenad för. (i och för sig har jag förlikat mig med det ödet även om jag väldigt ogärna möter det.)
också det att jag bryr mig för mycket om att folk ska tycka om mig. Inte ens en kristen kommer undan den ytligheten.

En bra kristen? Vad är det egentligen? From och god. Nästan fläckfri. Man ska kunna stå orädd genom allt och alltid gör rätt och gott. Då är man en bra kristen.
Hade varit rocknroll att stå så stadigt, va så god, men jag är först att erkänna att det svajjar ibland.
Ofta. Mycket.

På tal om bra/dålig kristen så ska jag erkänna en sak.
Det här med påskledigheten, att alla får vara lediga oavsett om man tror eller inte - innerst inne tycker jag ju det är ganska orättvist.
Liksom 112, hallå Gud? Ska alla hedningar också få ta del av den här ledighetskulturen på din dag fast dom inte ens firar Jesus död och uppståndelse?! Det betyder ju inget för dom, ska dom ändå få åka skidor på fredan? Är det rättvist??”

Jepp. Så tänkte hon, reli tjejen. Låter lite likt fariséerna som Jesus debatterade med.Dom som tyckte dom var förtjänta av en massa goda ting för dom var ju bättre.
Ah, värmande självinsikt.

Sanningen är att den svåraste insikten jag kommit till är ändå den, att jag inte är så god som jag tror. Jag är allt från farisé till Judas och Petrus när det vill sig.

Inget det Jesus gjorde är rättvist. Ändå gjorde han det.
Fast vi inte är förtjänta av det. Ändå valde han korset.
För alla som inte fixar att vara så goda som man vill sig vara.
Alla.

Att vara en bra eller dålig kristen (människa) är tunga ok att bära. Jesus säger att hans ok är lätt så jag tänker mig att konceptet bra/dålig missar poängen. (spoiler, man får inga poäng)
Handlar mer om älskad och förlåten. Fattar man det tror jag gott följer automatiskt.

Jag är inte så god som jag tror.
Men jag känner en som är det.
Och det ändrar allt.

Det var just påsk, så låt mig basunera lite om Jesus. Folk tycker ofta man ska hålla tyst om sin tro, vara privat. Men ni får ha lite nåd med mig.

Med det sagt är det förstås nervigt, att säga det så där högt. ”JA SKA SÄG NA OM JESUS!” för hela församlingen av troende och icke.
tough crowd.

Jag tror kanske nånstans att det är ett statement jag blir stenad för. (i och för sig har jag förlikat mig med det ödet även om jag väldigt ogärna möter det.)
också det att jag bryr mig för mycket om att folk ska tycka om mig. Inte ens en kristen kommer undan den ytligheten.

En bra kristen? Vad är det egentligen? From och god. Nästan fläckfri. Man ska kunna stå orädd genom allt och alltid gör rätt och gott. Då är man en bra kristen.
Hade varit rocknroll att stå så stadigt, va så god, men jag är först att erkänna att det svajjar ibland.
Ofta. Mycket.

På tal om bra/dålig kristen så ska jag erkänna en sak.
Det här med påskledigheten, att alla får vara lediga oavsett om man tror eller inte - innerst inne tycker jag ju det är ganska orättvist.
Liksom 112, hallå Gud? Ska alla hedningar också få ta del av den här ledighetskulturen på din dag fast dom inte ens firar Jesus död och uppståndelse?! Det betyder ju inget för dom, ska dom ändå få åka skidor på fredan? Är det rättvist??”

Jepp. Så tänkte hon, reli tjejen. Låter lite likt fariséerna som Jesus debatterade med.Dom som tyckte dom var förtjänta av en massa goda ting för dom var ju bättre.
Ah, värmande självinsikt.

Sanningen är att den svåraste insikten jag kommit till är ändå den, att jag inte är så god som jag tror. Jag är allt från farisé till Judas och Petrus när det vill sig.

Inget det Jesus gjorde är rättvist. Ändå gjorde han det.
Fast vi inte är förtjänta av det. Ändå valde han korset.
För alla som inte fixar att vara så goda som man vill sig vara.
Alla.

Att vara en bra eller dålig kristen (människa) är tunga ok att bära. Jesus säger att hans ok är lätt så jag tänker mig att konceptet bra/dålig missar poängen. (spoiler, man får inga poäng)
Handlar mer om älskad och förlåten. Fattar man det tror jag gott följer automatiskt.

Jag är inte så god som jag tror.
Men jag känner en som är det.
Och det ändrar allt.

livet är kort - så gör en lång video om förberedelserna för landsvägscyklingen.
🚴🏽‍♀️
Åbacka, out.
@pocsports

Yesterday, the 8th of March, was the international women's day. A day in our calendar year where we focus on women's rights.
Having an international women's day and posting about it once a year doesn't change anything for the cause. We all know that. But it's also not the point days like these exist.
The point is simply to understand that it's something to be glad about, that a lot has actually changed for women over time and we can celebrate the journey to where we are today. At the same time, understanding that for many girls and women across the world, it's still to this day not a simple thing to be just that, a girl and a woman. And for them, we keep fighting. It's also a day where we can honor the people who are working for these changes to happen.

I like days like this because it's about just that, honouring people. And giving it even a few minutes thought, not taking things for granted. I get to do everything I do because of the changes that has been made for women.
That's worth celebrating.

In 1995, women were allowed to be part of the Finnish military service. It was a big milestone for Finland that enabled us to create a more diverse defence. We see a still growing number in women who are freely joining to be part of protecting and serving others. They're important and we need them in our forces.
That women are a part of armed forces around the world has been proven to be something positive for many reasons and something worth striving for.
Each and everyone of us are needed for different roles and we can all can be put to good use wherever there's a will. And that shouldn't be kept away from someone because of who they are.
And I truly believe, that as men and women, side by side, we're a pretty good team. And that's something worth celebrating too.

@fotografiska

För nån knapp månad sen sprang jag i -15 utan att blinka. Som om lite blötsnö och vind skulle vara så mycket värre. Intressant vad en vecka i shorts gör en mosig?
🐸 inspiration har jag typ en gång i året lol, så ba man måst nu ba gör e.

Nyårsafton. 12 minuter före midnatt. Vid årsskiftet höjs deltagaravgiften för mellandistansen på Challenge Turku - ett triathlon lopp jag sneglat på senaste 6 månaderna. Men nu har jag i alla fall bestämt mig.
Inget motiverar rörelse mot en deadline så bra som ett hot om dyrare utgifter.

I’m in.

Cykeln bet tag i mig ifjol. Hårt. Nu ska jag göra mera. Alltid mera. (finns något omättat på den här sidan av evigheten tror jag.)

Men jag har aldrig deltagit i någon form av lopp förr.
Trodde inte jag var typen. Eftersom jag inte är uppvuxen i en idrottarfamilj så fattade jag inte förrän sent i livet hur mycket tävlingsinstinkt jag faktiskt hade i mig. Visade sig vara ganska mycket.
Behöver inte vinna, men vill va superjättebra, nästbäst. På typ ALLT. Pannbenet är hårt. Frustrerad när det inte går min väg.
Min familj fattar inte varifrån allt detta driv kommer.
Hur det kommer sig att jag gillar slit och flåse så mycket? Jag vet inte heller för den delen. Men jag tror att jag ändrat riktningen på släktledet.

Jag vill testa hur långt det går. Helst ska det vara jobbigt. Lite misär. Man ska känna att man lever, brukar jag säga.

Nu ska jag göra mitt första halv ironman. Är så mycket jag inte vet men har det skoj under tiden jag lär mig.
Drömt om detta länge.
Supertaggad, ska ha så himla kul!!
Vet inte var min nästbäst nivå är här men jag är långtifrån där i alla fall. Kommer bli sjukt kul och frustrerande att nå dit!
Önska mig lycka till.
😎💁🏻‍♀️
🏊🏼‍♀️🚴🏽‍♀️🏃🏽‍♀️

Cecilia Uddén, journalist, bosatt i Kairo, bevakat världen lika länge som jag är gammal och varit en del av journalistiken sen när den såg sina gulddagar.
Allt det där jag tittar på med tindrande ögon alltså.
Jag erkänner att jag inte visste innan, allt hon gjort, men jag hann läsa på lite grand innan jag träffade henne. Plötsligt blev det en intervju jag gärna satt med på.

Det var svårt att veta hur jag skulle fotografera. Miljön var utmanande och ljusetextremt svårflirtat. Men hon var en fröjd att fånga på bild. Hon lydde snällt, hade tålamod när jag inte var riktigt nöjd, tittade på när jag möblerade om i lobbyn. Jag ville liksom fånga en specifik sak som jag såg i hennes ögon när hon pratade.
Lugnet. Och världen.
Hon har det där lugnet som kommer till folk som sett och gjort mycket men ändå vet att det är mycket man inte vet. Ödmjukt. Stilla men inte passiv.
Ingen egen image att lyfta fram, bara en önskan att berätta om den vanliga människan. Mitt ikaoset.
Vanliga människor är ju intressantast att berätta om. Dom är ju du och jag.

Det där lugnet hon satt med var extra tydligt eftersom det var sån kontrast till mig själv när jag stövlade in till hotellet där dom hade träffats för intervjun. Röda kinder från den raska promenaden i många minusgrader, ganska jäktad. Jag hade precis stått och haft undervisning i en ända av stan och fått rusa via redaktionen efter kameran och till intervjun.
Jag hade tappat ena vanten så när jag räckte fram handen för att hälsa fick hon en isbit.

”Fortsätt prata ni!” sa jag. Jag avbröt säkert mitt i en mening. Men det lät dom gå.

Det är alltid så fint att träffa sådana som rör sig i den värld som för mig ofta känns som en hägring.
Dit jag vill ta mig men inte vet hur.
Dit. Ut. För att visa och berätta.
När jag får träffa människor som Cecilia, så påminns jag om att det fortfarande är på riktigt och att människor faktiskt gör det.
Och att det finns mycket att berätta om.

Kanske en dag för mig också.

När vi var klara bads jag ta några bilder med dom döda hjortarna på väggen. Hon släppte löst håret, för mig.
Det tog jag som en komplimang.

Cecilia Uddén, journalist, bosatt i Kairo, bevakat världen lika länge som jag är gammal och varit en del av journalistiken sen när den såg sina gulddagar.
Allt det där jag tittar på med tindrande ögon alltså.
Jag erkänner att jag inte visste innan, allt hon gjort, men jag hann läsa på lite grand innan jag träffade henne. Plötsligt blev det en intervju jag gärna satt med på.

Det var svårt att veta hur jag skulle fotografera. Miljön var utmanande och ljusetextremt svårflirtat. Men hon var en fröjd att fånga på bild. Hon lydde snällt, hade tålamod när jag inte var riktigt nöjd, tittade på när jag möblerade om i lobbyn. Jag ville liksom fånga en specifik sak som jag såg i hennes ögon när hon pratade.
Lugnet. Och världen.
Hon har det där lugnet som kommer till folk som sett och gjort mycket men ändå vet att det är mycket man inte vet. Ödmjukt. Stilla men inte passiv.
Ingen egen image att lyfta fram, bara en önskan att berätta om den vanliga människan. Mitt ikaoset.
Vanliga människor är ju intressantast att berätta om. Dom är ju du och jag.

Det där lugnet hon satt med var extra tydligt eftersom det var sån kontrast till mig själv när jag stövlade in till hotellet där dom hade träffats för intervjun. Röda kinder från den raska promenaden i många minusgrader, ganska jäktad. Jag hade precis stått och haft undervisning i en ända av stan och fått rusa via redaktionen efter kameran och till intervjun.
Jag hade tappat ena vanten så när jag räckte fram handen för att hälsa fick hon en isbit.

”Fortsätt prata ni!” sa jag. Jag avbröt säkert mitt i en mening. Men det lät dom gå.

Det är alltid så fint att träffa sådana som rör sig i den värld som för mig ofta känns som en hägring.
Dit jag vill ta mig men inte vet hur.
Dit. Ut. För att visa och berätta.
När jag får träffa människor som Cecilia, så påminns jag om att det fortfarande är på riktigt och att människor faktiskt gör det.
Och att det finns mycket att berätta om.

Kanske en dag för mig också.

När vi var klara bads jag ta några bilder med dom döda hjortarna på väggen. Hon släppte löst håret, för mig.
Det tog jag som en komplimang.

Cecilia Uddén, journalist, bosatt i Kairo, bevakat världen lika länge som jag är gammal och varit en del av journalistiken sen när den såg sina gulddagar.
Allt det där jag tittar på med tindrande ögon alltså.
Jag erkänner att jag inte visste innan, allt hon gjort, men jag hann läsa på lite grand innan jag träffade henne. Plötsligt blev det en intervju jag gärna satt med på.

Det var svårt att veta hur jag skulle fotografera. Miljön var utmanande och ljusetextremt svårflirtat. Men hon var en fröjd att fånga på bild. Hon lydde snällt, hade tålamod när jag inte var riktigt nöjd, tittade på när jag möblerade om i lobbyn. Jag ville liksom fånga en specifik sak som jag såg i hennes ögon när hon pratade.
Lugnet. Och världen.
Hon har det där lugnet som kommer till folk som sett och gjort mycket men ändå vet att det är mycket man inte vet. Ödmjukt. Stilla men inte passiv.
Ingen egen image att lyfta fram, bara en önskan att berätta om den vanliga människan. Mitt ikaoset.
Vanliga människor är ju intressantast att berätta om. Dom är ju du och jag.

Det där lugnet hon satt med var extra tydligt eftersom det var sån kontrast till mig själv när jag stövlade in till hotellet där dom hade träffats för intervjun. Röda kinder från den raska promenaden i många minusgrader, ganska jäktad. Jag hade precis stått och haft undervisning i en ända av stan och fått rusa via redaktionen efter kameran och till intervjun.
Jag hade tappat ena vanten så när jag räckte fram handen för att hälsa fick hon en isbit.

”Fortsätt prata ni!” sa jag. Jag avbröt säkert mitt i en mening. Men det lät dom gå.

Det är alltid så fint att träffa sådana som rör sig i den värld som för mig ofta känns som en hägring.
Dit jag vill ta mig men inte vet hur.
Dit. Ut. För att visa och berätta.
När jag får träffa människor som Cecilia, så påminns jag om att det fortfarande är på riktigt och att människor faktiskt gör det.
Och att det finns mycket att berätta om.

Kanske en dag för mig också.

När vi var klara bads jag ta några bilder med dom döda hjortarna på väggen. Hon släppte löst håret, för mig.
Det tog jag som en komplimang.

Cecilia Uddén, journalist, bosatt i Kairo, bevakat världen lika länge som jag är gammal och varit en del av journalistiken sen när den såg sina gulddagar.
Allt det där jag tittar på med tindrande ögon alltså.
Jag erkänner att jag inte visste innan, allt hon gjort, men jag hann läsa på lite grand innan jag träffade henne. Plötsligt blev det en intervju jag gärna satt med på.

Det var svårt att veta hur jag skulle fotografera. Miljön var utmanande och ljusetextremt svårflirtat. Men hon var en fröjd att fånga på bild. Hon lydde snällt, hade tålamod när jag inte var riktigt nöjd, tittade på när jag möblerade om i lobbyn. Jag ville liksom fånga en specifik sak som jag såg i hennes ögon när hon pratade.
Lugnet. Och världen.
Hon har det där lugnet som kommer till folk som sett och gjort mycket men ändå vet att det är mycket man inte vet. Ödmjukt. Stilla men inte passiv.
Ingen egen image att lyfta fram, bara en önskan att berätta om den vanliga människan. Mitt ikaoset.
Vanliga människor är ju intressantast att berätta om. Dom är ju du och jag.

Det där lugnet hon satt med var extra tydligt eftersom det var sån kontrast till mig själv när jag stövlade in till hotellet där dom hade träffats för intervjun. Röda kinder från den raska promenaden i många minusgrader, ganska jäktad. Jag hade precis stått och haft undervisning i en ända av stan och fått rusa via redaktionen efter kameran och till intervjun.
Jag hade tappat ena vanten så när jag räckte fram handen för att hälsa fick hon en isbit.

”Fortsätt prata ni!” sa jag. Jag avbröt säkert mitt i en mening. Men det lät dom gå.

Det är alltid så fint att träffa sådana som rör sig i den värld som för mig ofta känns som en hägring.
Dit jag vill ta mig men inte vet hur.
Dit. Ut. För att visa och berätta.
När jag får träffa människor som Cecilia, så påminns jag om att det fortfarande är på riktigt och att människor faktiskt gör det.
Och att det finns mycket att berätta om.

Kanske en dag för mig också.

När vi var klara bads jag ta några bilder med dom döda hjortarna på väggen. Hon släppte löst håret, för mig.
Det tog jag som en komplimang.

Cecilia Uddén, journalist, bosatt i Kairo, bevakat världen lika länge som jag är gammal och varit en del av journalistiken sen när den såg sina gulddagar.
Allt det där jag tittar på med tindrande ögon alltså.
Jag erkänner att jag inte visste innan, allt hon gjort, men jag hann läsa på lite grand innan jag träffade henne. Plötsligt blev det en intervju jag gärna satt med på.

Det var svårt att veta hur jag skulle fotografera. Miljön var utmanande och ljusetextremt svårflirtat. Men hon var en fröjd att fånga på bild. Hon lydde snällt, hade tålamod när jag inte var riktigt nöjd, tittade på när jag möblerade om i lobbyn. Jag ville liksom fånga en specifik sak som jag såg i hennes ögon när hon pratade.
Lugnet. Och världen.
Hon har det där lugnet som kommer till folk som sett och gjort mycket men ändå vet att det är mycket man inte vet. Ödmjukt. Stilla men inte passiv.
Ingen egen image att lyfta fram, bara en önskan att berätta om den vanliga människan. Mitt ikaoset.
Vanliga människor är ju intressantast att berätta om. Dom är ju du och jag.

Det där lugnet hon satt med var extra tydligt eftersom det var sån kontrast till mig själv när jag stövlade in till hotellet där dom hade träffats för intervjun. Röda kinder från den raska promenaden i många minusgrader, ganska jäktad. Jag hade precis stått och haft undervisning i en ända av stan och fått rusa via redaktionen efter kameran och till intervjun.
Jag hade tappat ena vanten så när jag räckte fram handen för att hälsa fick hon en isbit.

”Fortsätt prata ni!” sa jag. Jag avbröt säkert mitt i en mening. Men det lät dom gå.

Det är alltid så fint att träffa sådana som rör sig i den värld som för mig ofta känns som en hägring.
Dit jag vill ta mig men inte vet hur.
Dit. Ut. För att visa och berätta.
När jag får träffa människor som Cecilia, så påminns jag om att det fortfarande är på riktigt och att människor faktiskt gör det.
Och att det finns mycket att berätta om.

Kanske en dag för mig också.

När vi var klara bads jag ta några bilder med dom döda hjortarna på väggen. Hon släppte löst håret, för mig.
Det tog jag som en komplimang.

Cecilia Uddén, journalist, bosatt i Kairo, bevakat världen lika länge som jag är gammal och varit en del av journalistiken sen när den såg sina gulddagar.
Allt det där jag tittar på med tindrande ögon alltså.
Jag erkänner att jag inte visste innan, allt hon gjort, men jag hann läsa på lite grand innan jag träffade henne. Plötsligt blev det en intervju jag gärna satt med på.

Det var svårt att veta hur jag skulle fotografera. Miljön var utmanande och ljusetextremt svårflirtat. Men hon var en fröjd att fånga på bild. Hon lydde snällt, hade tålamod när jag inte var riktigt nöjd, tittade på när jag möblerade om i lobbyn. Jag ville liksom fånga en specifik sak som jag såg i hennes ögon när hon pratade.
Lugnet. Och världen.
Hon har det där lugnet som kommer till folk som sett och gjort mycket men ändå vet att det är mycket man inte vet. Ödmjukt. Stilla men inte passiv.
Ingen egen image att lyfta fram, bara en önskan att berätta om den vanliga människan. Mitt ikaoset.
Vanliga människor är ju intressantast att berätta om. Dom är ju du och jag.

Det där lugnet hon satt med var extra tydligt eftersom det var sån kontrast till mig själv när jag stövlade in till hotellet där dom hade träffats för intervjun. Röda kinder från den raska promenaden i många minusgrader, ganska jäktad. Jag hade precis stått och haft undervisning i en ända av stan och fått rusa via redaktionen efter kameran och till intervjun.
Jag hade tappat ena vanten så när jag räckte fram handen för att hälsa fick hon en isbit.

”Fortsätt prata ni!” sa jag. Jag avbröt säkert mitt i en mening. Men det lät dom gå.

Det är alltid så fint att träffa sådana som rör sig i den värld som för mig ofta känns som en hägring.
Dit jag vill ta mig men inte vet hur.
Dit. Ut. För att visa och berätta.
När jag får träffa människor som Cecilia, så påminns jag om att det fortfarande är på riktigt och att människor faktiskt gör det.
Och att det finns mycket att berätta om.

Kanske en dag för mig också.

När vi var klara bads jag ta några bilder med dom döda hjortarna på väggen. Hon släppte löst håret, för mig.
Det tog jag som en komplimang.

Cecilia Uddén, journalist, bosatt i Kairo, bevakat världen lika länge som jag är gammal och varit en del av journalistiken sen när den såg sina gulddagar.
Allt det där jag tittar på med tindrande ögon alltså.
Jag erkänner att jag inte visste innan, allt hon gjort, men jag hann läsa på lite grand innan jag träffade henne. Plötsligt blev det en intervju jag gärna satt med på.

Det var svårt att veta hur jag skulle fotografera. Miljön var utmanande och ljusetextremt svårflirtat. Men hon var en fröjd att fånga på bild. Hon lydde snällt, hade tålamod när jag inte var riktigt nöjd, tittade på när jag möblerade om i lobbyn. Jag ville liksom fånga en specifik sak som jag såg i hennes ögon när hon pratade.
Lugnet. Och världen.
Hon har det där lugnet som kommer till folk som sett och gjort mycket men ändå vet att det är mycket man inte vet. Ödmjukt. Stilla men inte passiv.
Ingen egen image att lyfta fram, bara en önskan att berätta om den vanliga människan. Mitt ikaoset.
Vanliga människor är ju intressantast att berätta om. Dom är ju du och jag.

Det där lugnet hon satt med var extra tydligt eftersom det var sån kontrast till mig själv när jag stövlade in till hotellet där dom hade träffats för intervjun. Röda kinder från den raska promenaden i många minusgrader, ganska jäktad. Jag hade precis stått och haft undervisning i en ända av stan och fått rusa via redaktionen efter kameran och till intervjun.
Jag hade tappat ena vanten så när jag räckte fram handen för att hälsa fick hon en isbit.

”Fortsätt prata ni!” sa jag. Jag avbröt säkert mitt i en mening. Men det lät dom gå.

Det är alltid så fint att träffa sådana som rör sig i den värld som för mig ofta känns som en hägring.
Dit jag vill ta mig men inte vet hur.
Dit. Ut. För att visa och berätta.
När jag får träffa människor som Cecilia, så påminns jag om att det fortfarande är på riktigt och att människor faktiskt gör det.
Och att det finns mycket att berätta om.

Kanske en dag för mig också.

När vi var klara bads jag ta några bilder med dom döda hjortarna på väggen. Hon släppte löst håret, för mig.
Det tog jag som en komplimang.

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

Som finländare, än mer som finlandssvensk, har man en slags inställning om att ingen känner till oss.
På sin höjd kanske någon hört talas om oss genom en släktforskning, lite som en sägen, ett väsen.
Vi lever här i vår blåvita bubbla och är ganska nöjda. Mårar åpåå, som vi pa säg.
Världen därute, vi här inne.

Och med den här världsbilden tror vi inte heller att det finns någon form av utomstående intresse för oss eller området. Det är liksom för långt norr och för litet för att ha någon slags magnetisk effekt på resten av planeten. Det finns många ställen vi tävlar med.

Därför man blir alltid lika förvånad när man möter någon som tagit sig över gränsen. Spräckt bubblan.
Givetvis är vi glada och nyfikna varje gång, samtidigt som man ändå lite skeptiskt undrar
”Men alltså, varför hit?” Lite så där som att man tror att dom tog fel avfart och vi ska hjälpa dom vidare i rätt riktning.

Det hände häromdagen när vi tog oss ut på sjön för att reda ut vad det var för slags rymdfarkost som landat på isen i Vasas skärgård.

Ett forskningsfartyg från Frankrike hade valt ut Kvarken som övningsområde för sitt nalkande Arktisprojekt. Det var nästan lika otroligt som att ett rymdskepp hade landat på isen och spottat ut några fransmän.
En polarstation, här?

He va na.

Som en österbottning som älskar världen, är det alltid skönt när det här händer. Att skaka hand med fransmännen och titta på när han pekar ut ett stort smörpaketsförråd och skratta med killen från Colorado. Känna att dom faktiskt finns!

Jag har hjärtat kärt både här inne med mina gemene troll och därute med de smörälskande fransmännen. Två gånger frågade jag om dom ville ha med en fotograf. Första gången slog han en arm över axeln och sa ”absolutely!”
Andra gången var på skotern tillbaka, till vilken han svarade ”We are always interested in people who know the cold!”

Bådar gott för en finlandssvensk från Österbotten.
Vasabladet reportage 9.1 - läs mer om varför och hur och allt möjligt där!

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

2025 i bilder - ett axplock.

När jag tänker på året utifrån linsen som bildjournalist känns det som en enda stor massa med liv som fladdrar förbi. En drös med livsöden och historia jag klivit in och ut genom.

I en faderlig önskan att markera det här gav min pappa mig en julklapp; en samling av utklipp från papperstidningen som han samlat på sig en tid. Inte allt men en del.
Det kändes märkligt. Fint, men märkligt, att titta på andras liv men också se mitt eget på andra sidan av bilden. Osynligt synlig.

Jag tänker väldigt sällan på det jag gör som att dokumentera historia. När det händer så är det som vad som helst.
Ett ögonblick, en människa. En stund i tiden. Sen går jag därifrån, tänker inte så mycket på det. Det kan absolut vara fint och stort. Men som alla andra stunder; dom kommer och går.
Men när jag såg mitt år i bild på det sättet, allt det jag dokumenterat, så var det ändå det - historia. Inte bara andras, min också.
Bara av att titta på bilden minns jag hur jag kände inför och under intervjun, vad jag tänkte, vem jag gjorde det med, hur mycket jag frös om fingrarna, hur nervös jag var, hur komiskt eller sorgligt det kan vara, hur fantastiskt det var med ljuset, hur inget blev som jag ville, hur trött jag var på att plåta samma händelse om och om igen, varför allt kändes så bra, hur roligt någon betedde sig, hur levande jag kände mig och hur jag faktiskt levde en dröm som begynte för länge sen fast den ser lite annorlunda ut.

Det är inte riktigt världsnyheter jag rapporterat, så där våldsamt som jag såg mig själv vara bildjournalist när drömmen väl började drömmas. Men det är livet ändå och det är alltid stort. Och det vill jag aldrig förminska.

Jag hoppas journalistiken och bildjournalistiken får fortsätta leva och andas, vi behöver den.
Vi måste få titta, känna.
Och att jag får fortsätta dokumentera det som händer.

Tack för mig och till alla som gett mig uppmuntran under året kring det jag gör. Det ger mig hopp!
Och en sak till.

Ta bilden.
Den är värd att minnas.
Om än bara för dig.

The most wonderful time.

The most wonderful time.

Finland, Finland. Den 6 december, mitt i den mörkaste tiden, då firar vi dig.
Oss och friheten.
För gemene finländare görs detta med väldigt lite pompa och ståt. På många sätt pågår livet som vanligt. Ibland önskar jag att vi firade med mer väsen om det, samtidigt inte. Det passar inte, det är inte riktigt vi och klingar inte i takt med vår självständighets historia.

Så vi firar stilla i våra hem, tänder ett ljus vid gravarna, tittar på när presidenten skakar hand i oändlighet.
Men något vi gör allihop, på våra egna sätt, är att minnas. Även om vi inte själva var där när det väl blev ett vi, så kommer vi ihåg.

En sak jag alltid förknippar med vår självständighetsdag är vårt försvar. Det som var då och det vi har nu, hur mycket det offrats för det vi har.
Idag offras det också, i tid, vilja och engagemang av alla värnpliktiga och frivilliga. Allt för att bevara det som våra äldre generationer stred för.

Vi gjorde ett reportage i Dragsvik i höstas där vi träffade både militärpastor Weckström och beväringarna. Av de sistnämnde var det inte många av dom som längtat efter militärtiden när plikten kallade.
Men de gjorde den ändå. Frågar man varför är svaret alltid klart:
- För att freden måste bevaras.

Det är svårt att förstå att militär också står bredvid det som är fred. Men det gör den.

Tack. Kiitos.

Finland, Finland. Den 6 december, mitt i den mörkaste tiden, då firar vi dig.
Oss och friheten.
För gemene finländare görs detta med väldigt lite pompa och ståt. På många sätt pågår livet som vanligt. Ibland önskar jag att vi firade med mer väsen om det, samtidigt inte. Det passar inte, det är inte riktigt vi och klingar inte i takt med vår självständighets historia.

Så vi firar stilla i våra hem, tänder ett ljus vid gravarna, tittar på när presidenten skakar hand i oändlighet.
Men något vi gör allihop, på våra egna sätt, är att minnas. Även om vi inte själva var där när det väl blev ett vi, så kommer vi ihåg.

En sak jag alltid förknippar med vår självständighetsdag är vårt försvar. Det som var då och det vi har nu, hur mycket det offrats för det vi har.
Idag offras det också, i tid, vilja och engagemang av alla värnpliktiga och frivilliga. Allt för att bevara det som våra äldre generationer stred för.

Vi gjorde ett reportage i Dragsvik i höstas där vi träffade både militärpastor Weckström och beväringarna. Av de sistnämnde var det inte många av dom som längtat efter militärtiden när plikten kallade.
Men de gjorde den ändå. Frågar man varför är svaret alltid klart:
- För att freden måste bevaras.

Det är svårt att förstå att militär också står bredvid det som är fred. Men det gör den.

Tack. Kiitos.

Finland, Finland. Den 6 december, mitt i den mörkaste tiden, då firar vi dig.
Oss och friheten.
För gemene finländare görs detta med väldigt lite pompa och ståt. På många sätt pågår livet som vanligt. Ibland önskar jag att vi firade med mer väsen om det, samtidigt inte. Det passar inte, det är inte riktigt vi och klingar inte i takt med vår självständighets historia.

Så vi firar stilla i våra hem, tänder ett ljus vid gravarna, tittar på när presidenten skakar hand i oändlighet.
Men något vi gör allihop, på våra egna sätt, är att minnas. Även om vi inte själva var där när det väl blev ett vi, så kommer vi ihåg.

En sak jag alltid förknippar med vår självständighetsdag är vårt försvar. Det som var då och det vi har nu, hur mycket det offrats för det vi har.
Idag offras det också, i tid, vilja och engagemang av alla värnpliktiga och frivilliga. Allt för att bevara det som våra äldre generationer stred för.

Vi gjorde ett reportage i Dragsvik i höstas där vi träffade både militärpastor Weckström och beväringarna. Av de sistnämnde var det inte många av dom som längtat efter militärtiden när plikten kallade.
Men de gjorde den ändå. Frågar man varför är svaret alltid klart:
- För att freden måste bevaras.

Det är svårt att förstå att militär också står bredvid det som är fred. Men det gör den.

Tack. Kiitos.

Finland, Finland. Den 6 december, mitt i den mörkaste tiden, då firar vi dig.
Oss och friheten.
För gemene finländare görs detta med väldigt lite pompa och ståt. På många sätt pågår livet som vanligt. Ibland önskar jag att vi firade med mer väsen om det, samtidigt inte. Det passar inte, det är inte riktigt vi och klingar inte i takt med vår självständighets historia.

Så vi firar stilla i våra hem, tänder ett ljus vid gravarna, tittar på när presidenten skakar hand i oändlighet.
Men något vi gör allihop, på våra egna sätt, är att minnas. Även om vi inte själva var där när det väl blev ett vi, så kommer vi ihåg.

En sak jag alltid förknippar med vår självständighetsdag är vårt försvar. Det som var då och det vi har nu, hur mycket det offrats för det vi har.
Idag offras det också, i tid, vilja och engagemang av alla värnpliktiga och frivilliga. Allt för att bevara det som våra äldre generationer stred för.

Vi gjorde ett reportage i Dragsvik i höstas där vi träffade både militärpastor Weckström och beväringarna. Av de sistnämnde var det inte många av dom som längtat efter militärtiden när plikten kallade.
Men de gjorde den ändå. Frågar man varför är svaret alltid klart:
- För att freden måste bevaras.

Det är svårt att förstå att militär också står bredvid det som är fred. Men det gör den.

Tack. Kiitos.

Finland, Finland. Den 6 december, mitt i den mörkaste tiden, då firar vi dig.
Oss och friheten.
För gemene finländare görs detta med väldigt lite pompa och ståt. På många sätt pågår livet som vanligt. Ibland önskar jag att vi firade med mer väsen om det, samtidigt inte. Det passar inte, det är inte riktigt vi och klingar inte i takt med vår självständighets historia.

Så vi firar stilla i våra hem, tänder ett ljus vid gravarna, tittar på när presidenten skakar hand i oändlighet.
Men något vi gör allihop, på våra egna sätt, är att minnas. Även om vi inte själva var där när det väl blev ett vi, så kommer vi ihåg.

En sak jag alltid förknippar med vår självständighetsdag är vårt försvar. Det som var då och det vi har nu, hur mycket det offrats för det vi har.
Idag offras det också, i tid, vilja och engagemang av alla värnpliktiga och frivilliga. Allt för att bevara det som våra äldre generationer stred för.

Vi gjorde ett reportage i Dragsvik i höstas där vi träffade både militärpastor Weckström och beväringarna. Av de sistnämnde var det inte många av dom som längtat efter militärtiden när plikten kallade.
Men de gjorde den ändå. Frågar man varför är svaret alltid klart:
- För att freden måste bevaras.

Det är svårt att förstå att militär också står bredvid det som är fred. Men det gör den.

Tack. Kiitos.

Finland, Finland. Den 6 december, mitt i den mörkaste tiden, då firar vi dig.
Oss och friheten.
För gemene finländare görs detta med väldigt lite pompa och ståt. På många sätt pågår livet som vanligt. Ibland önskar jag att vi firade med mer väsen om det, samtidigt inte. Det passar inte, det är inte riktigt vi och klingar inte i takt med vår självständighets historia.

Så vi firar stilla i våra hem, tänder ett ljus vid gravarna, tittar på när presidenten skakar hand i oändlighet.
Men något vi gör allihop, på våra egna sätt, är att minnas. Även om vi inte själva var där när det väl blev ett vi, så kommer vi ihåg.

En sak jag alltid förknippar med vår självständighetsdag är vårt försvar. Det som var då och det vi har nu, hur mycket det offrats för det vi har.
Idag offras det också, i tid, vilja och engagemang av alla värnpliktiga och frivilliga. Allt för att bevara det som våra äldre generationer stred för.

Vi gjorde ett reportage i Dragsvik i höstas där vi träffade både militärpastor Weckström och beväringarna. Av de sistnämnde var det inte många av dom som längtat efter militärtiden när plikten kallade.
Men de gjorde den ändå. Frågar man varför är svaret alltid klart:
- För att freden måste bevaras.

Det är svårt att förstå att militär också står bredvid det som är fred. Men det gör den.

Tack. Kiitos.

Finland, Finland. Den 6 december, mitt i den mörkaste tiden, då firar vi dig.
Oss och friheten.
För gemene finländare görs detta med väldigt lite pompa och ståt. På många sätt pågår livet som vanligt. Ibland önskar jag att vi firade med mer väsen om det, samtidigt inte. Det passar inte, det är inte riktigt vi och klingar inte i takt med vår självständighets historia.

Så vi firar stilla i våra hem, tänder ett ljus vid gravarna, tittar på när presidenten skakar hand i oändlighet.
Men något vi gör allihop, på våra egna sätt, är att minnas. Även om vi inte själva var där när det väl blev ett vi, så kommer vi ihåg.

En sak jag alltid förknippar med vår självständighetsdag är vårt försvar. Det som var då och det vi har nu, hur mycket det offrats för det vi har.
Idag offras det också, i tid, vilja och engagemang av alla värnpliktiga och frivilliga. Allt för att bevara det som våra äldre generationer stred för.

Vi gjorde ett reportage i Dragsvik i höstas där vi träffade både militärpastor Weckström och beväringarna. Av de sistnämnde var det inte många av dom som längtat efter militärtiden när plikten kallade.
Men de gjorde den ändå. Frågar man varför är svaret alltid klart:
- För att freden måste bevaras.

Det är svårt att förstå att militär också står bredvid det som är fred. Men det gör den.

Tack. Kiitos.

Finland, Finland. Den 6 december, mitt i den mörkaste tiden, då firar vi dig.
Oss och friheten.
För gemene finländare görs detta med väldigt lite pompa och ståt. På många sätt pågår livet som vanligt. Ibland önskar jag att vi firade med mer väsen om det, samtidigt inte. Det passar inte, det är inte riktigt vi och klingar inte i takt med vår självständighets historia.

Så vi firar stilla i våra hem, tänder ett ljus vid gravarna, tittar på när presidenten skakar hand i oändlighet.
Men något vi gör allihop, på våra egna sätt, är att minnas. Även om vi inte själva var där när det väl blev ett vi, så kommer vi ihåg.

En sak jag alltid förknippar med vår självständighetsdag är vårt försvar. Det som var då och det vi har nu, hur mycket det offrats för det vi har.
Idag offras det också, i tid, vilja och engagemang av alla värnpliktiga och frivilliga. Allt för att bevara det som våra äldre generationer stred för.

Vi gjorde ett reportage i Dragsvik i höstas där vi träffade både militärpastor Weckström och beväringarna. Av de sistnämnde var det inte många av dom som längtat efter militärtiden när plikten kallade.
Men de gjorde den ändå. Frågar man varför är svaret alltid klart:
- För att freden måste bevaras.

Det är svårt att förstå att militär också står bredvid det som är fred. Men det gör den.

Tack. Kiitos.

Lagom glad var jag när vägarna ledde tillbaka till syndalen och det goda gänget i grönt som jag fick jobba tillsammans med för några år sen.
Svårtoppad arbetsplats. Kändes precis som att komma hem.
När dagen var slut värmde kaffet lika mycket som människorna och alla minnen, även om jag trodde kaffet var te…men miltärpastorn sa nej nej, nog är det kaffe allt. Tveksamt men ei haittaa, tänkt jag och tog gladeligen en påtår. Och en till. Vårt försvar är i alla fall starkt.

Tack för allt och för förtroendet att komma tillbaka.
Det ska förvaltas väl. Vi ses!

Resultatet visas senare i en tidning nära dig.

Lagom glad var jag när vägarna ledde tillbaka till syndalen och det goda gänget i grönt som jag fick jobba tillsammans med för några år sen.
Svårtoppad arbetsplats. Kändes precis som att komma hem.
När dagen var slut värmde kaffet lika mycket som människorna och alla minnen, även om jag trodde kaffet var te…men miltärpastorn sa nej nej, nog är det kaffe allt. Tveksamt men ei haittaa, tänkt jag och tog gladeligen en påtår. Och en till. Vårt försvar är i alla fall starkt.

Tack för allt och för förtroendet att komma tillbaka.
Det ska förvaltas väl. Vi ses!

Resultatet visas senare i en tidning nära dig.

Lagom glad var jag när vägarna ledde tillbaka till syndalen och det goda gänget i grönt som jag fick jobba tillsammans med för några år sen.
Svårtoppad arbetsplats. Kändes precis som att komma hem.
När dagen var slut värmde kaffet lika mycket som människorna och alla minnen, även om jag trodde kaffet var te…men miltärpastorn sa nej nej, nog är det kaffe allt. Tveksamt men ei haittaa, tänkt jag och tog gladeligen en påtår. Och en till. Vårt försvar är i alla fall starkt.

Tack för allt och för förtroendet att komma tillbaka.
Det ska förvaltas väl. Vi ses!

Resultatet visas senare i en tidning nära dig.

Lagom glad var jag när vägarna ledde tillbaka till syndalen och det goda gänget i grönt som jag fick jobba tillsammans med för några år sen.
Svårtoppad arbetsplats. Kändes precis som att komma hem.
När dagen var slut värmde kaffet lika mycket som människorna och alla minnen, även om jag trodde kaffet var te…men miltärpastorn sa nej nej, nog är det kaffe allt. Tveksamt men ei haittaa, tänkt jag och tog gladeligen en påtår. Och en till. Vårt försvar är i alla fall starkt.

Tack för allt och för förtroendet att komma tillbaka.
Det ska förvaltas väl. Vi ses!

Resultatet visas senare i en tidning nära dig.

Lagom glad var jag när vägarna ledde tillbaka till syndalen och det goda gänget i grönt som jag fick jobba tillsammans med för några år sen.
Svårtoppad arbetsplats. Kändes precis som att komma hem.
När dagen var slut värmde kaffet lika mycket som människorna och alla minnen, även om jag trodde kaffet var te…men miltärpastorn sa nej nej, nog är det kaffe allt. Tveksamt men ei haittaa, tänkt jag och tog gladeligen en påtår. Och en till. Vårt försvar är i alla fall starkt.

Tack för allt och för förtroendet att komma tillbaka.
Det ska förvaltas väl. Vi ses!

Resultatet visas senare i en tidning nära dig.

ALBANIA - Turning heads.

ALBANIA - Turning heads.

ALBANIA - Turning heads.

ALBANIA - Turning heads.