
So excited to share that my first supporting role in a shortfilm is premiering in New York at the @tribeca filmfestival.
Grateful overall for this experience and that the movie touched on such an important subject, thanks you for trusting me to have this role. @desinterstellar @jeanluuc.
CAST
Saran — Desirée Mwepu
Soleil — Binta Bojang
Head teacher — Johan Gry
CREW
Regi, manus, foto & klippare — Jean-Luc Mwepu
Regi, manus, kostym & koreografi — Desirée Mwepu
Producent — Svante Tidholm
Producent — Amir Halim
Regiass — Jonathan Thane
FAD/inspelningsledare — Lukas Urwitz
Produktionsassistent — Daysury Valencia
SAD — Zahraa Aldoujaili
Scripta — Emma Hedman
Statistansvarig — SagaFelicia Törnros
Koreograf — Erik Åhl
B-foto — Arvid Jernqvist
C-Foto — Ahmad Al Shebabi
Steadi operatör — Paul Blomgren DoVan
Gaffer — Sanna Karacsony
El ass — Embla Berndtsson Tordal
Platschef — Mårten Carolusson
Platsass — Andreas Österberg
Scenograf — Josefin Hasselberg
Scenografias — Isak Struck
Scenografias — Olivia Rangvid
Scenografias — Teo Qvillberg
Crafts / prod ass — Sandra Andreasson
Kostymör på set — Märta Wallgren
Kostymörass — Gabrielle Kespe
MUA/hår — Jennifer Bauhn
MUA ass — Johanna Gustafsson
Ljud — Eric Guslén
DIT — Fredrik Johansson
BTS foto — Angelica Pippow
Nattvakt — Amira Öhberg
Klippkonsult — Maceo Frost
Ljuddesign & ljudmix — Jesper Miller / Auditory

Tack för att jag fick vara en del av er vision, <3 @eminaiiman @kinganthy
@ramel.mp3 du är en stjärna!
📸 @wallinjul
Female rage i all ära 🤭🤭

Tack för att jag fick vara en del av er vision, <3 @eminaiiman @kinganthy
@ramel.mp3 du är en stjärna!
📸 @wallinjul
Female rage i all ära 🤭🤭
Tack för att jag fick vara en del av er vision, <3 @eminaiiman @kinganthy
@ramel.mp3 du är en stjärna!
📸 @wallinjul
Female rage i all ära 🤭🤭

Tack för att jag fick vara en del av er vision, <3 @eminaiiman @kinganthy
@ramel.mp3 du är en stjärna!
📸 @wallinjul
Female rage i all ära 🤭🤭

Tack för att jag fick vara en del av er vision, <3 @eminaiiman @kinganthy
@ramel.mp3 du är en stjärna!
📸 @wallinjul
Female rage i all ära 🤭🤭

Tack för att jag fick vara en del av er vision, <3 @eminaiiman @kinganthy
@ramel.mp3 du är en stjärna!
📸 @wallinjul
Female rage i all ära 🤭🤭
Tack för att jag fick vara en del av er vision, <3 @eminaiiman @kinganthy
@ramel.mp3 du är en stjärna!
📸 @wallinjul
Female rage i all ära 🤭🤭

Tack för att jag fick vara en del av er vision, <3 @eminaiiman @kinganthy
@ramel.mp3 du är en stjärna!
📸 @wallinjul
Female rage i all ära 🤭🤭

Beyond grateful for this, To share the stage with such amazing and talented women. It’s a powerful feeling when women curate together.
@antwan @imenella._ thank you for the opportunity and everything else.
And of course thank God 🤲🏿
Malmö see you soon 🤭
Beyond grateful for this, To share the stage with such amazing and talented women. It’s a powerful feeling when women curate together.
@antwan @imenella._ thank you for the opportunity and everything else.
And of course thank God 🤲🏿
Malmö see you soon 🤭

Beyond grateful for this, To share the stage with such amazing and talented women. It’s a powerful feeling when women curate together.
@antwan @imenella._ thank you for the opportunity and everything else.
And of course thank God 🤲🏿
Malmö see you soon 🤭
Beyond grateful for this, To share the stage with such amazing and talented women. It’s a powerful feeling when women curate together.
@antwan @imenella._ thank you for the opportunity and everything else.
And of course thank God 🤲🏿
Malmö see you soon 🤭

Beyond grateful for this, To share the stage with such amazing and talented women. It’s a powerful feeling when women curate together.
@antwan @imenella._ thank you for the opportunity and everything else.
And of course thank God 🤲🏿
Malmö see you soon 🤭
Beyond grateful for this, To share the stage with such amazing and talented women. It’s a powerful feeling when women curate together.
@antwan @imenella._ thank you for the opportunity and everything else.
And of course thank God 🤲🏿
Malmö see you soon 🤭

Beyond grateful for this, To share the stage with such amazing and talented women. It’s a powerful feeling when women curate together.
@antwan @imenella._ thank you for the opportunity and everything else.
And of course thank God 🤲🏿
Malmö see you soon 🤭
Beyond grateful for this, To share the stage with such amazing and talented women. It’s a powerful feeling when women curate together.
@antwan @imenella._ thank you for the opportunity and everything else.
And of course thank God 🤲🏿
Malmö see you soon 🤭
Beyond grateful for this, To share the stage with such amazing and talented women. It’s a powerful feeling when women curate together.
@antwan @imenella._ thank you for the opportunity and everything else.
And of course thank God 🤲🏿
Malmö see you soon 🤭
Beyond grateful for this, To share the stage with such amazing and talented women. It’s a powerful feeling when women curate together.
@antwan @imenella._ thank you for the opportunity and everything else.
And of course thank God 🤲🏿
Malmö see you soon 🤭
Beyond grateful for this, To share the stage with such amazing and talented women. It’s a powerful feeling when women curate together.
@antwan @imenella._ thank you for the opportunity and everything else.
And of course thank God 🤲🏿
Malmö see you soon 🤭
@biji_________X @hakanhellstrom
Att bara för några år sen visade biji mig och @saraanazari (mitt i vår promenad, i Fruängen) osläppta låtar från bijis kommande projekt. Till att vi nu får vara en del av det och spela in en musikvideo, på gatan vi växte upp på. Det kan inte bli mer full circle.
Så tacksam att få vara en del av det här setet, en iconic collab! Lämnar många inspirerade! 💗
@biji_________X @hakanhellstrom
Att bara för några år sen visade biji mig och @saraanazari (mitt i vår promenad, i Fruängen) osläppta låtar från bijis kommande projekt. Till att vi nu får vara en del av det och spela in en musikvideo, på gatan vi växte upp på. Det kan inte bli mer full circle.
Så tacksam att få vara en del av det här setet, en iconic collab! Lämnar många inspirerade! 💗

@biji_________X @hakanhellstrom
Att bara för några år sen visade biji mig och @saraanazari (mitt i vår promenad, i Fruängen) osläppta låtar från bijis kommande projekt. Till att vi nu får vara en del av det och spela in en musikvideo, på gatan vi växte upp på. Det kan inte bli mer full circle.
Så tacksam att få vara en del av det här setet, en iconic collab! Lämnar många inspirerade! 💗

@biji_________X @hakanhellstrom
Att bara för några år sen visade biji mig och @saraanazari (mitt i vår promenad, i Fruängen) osläppta låtar från bijis kommande projekt. Till att vi nu får vara en del av det och spela in en musikvideo, på gatan vi växte upp på. Det kan inte bli mer full circle.
Så tacksam att få vara en del av det här setet, en iconic collab! Lämnar många inspirerade! 💗

@biji_________X @hakanhellstrom
Att bara för några år sen visade biji mig och @saraanazari (mitt i vår promenad, i Fruängen) osläppta låtar från bijis kommande projekt. Till att vi nu får vara en del av det och spela in en musikvideo, på gatan vi växte upp på. Det kan inte bli mer full circle.
Så tacksam att få vara en del av det här setet, en iconic collab! Lämnar många inspirerade! 💗

Valborgshelgen för mig är årsdagen för min mammas bortgång. Adama Kolley. Hon dog på Södersjukhuset efter ett kejsarsnitt. Hon sa ifrån. Hon bad om hjälp. Hon hade fruktansvärda smärtor, mådde illa, kräktes, kunde inte stå upp. Men personalen sa att det bara var magsjuka och gav henne Alvedon.
I två dagar fick hon vänta utan att träffa en läkare. Smärtan blev värre. Hon blev sämre. Men ingen gjorde något.
När infektionen väl upptäcktes var det för sent. Den hade hunnit sprida sig. Mamma dog på operationsbordet.
Det var 2006. Nu är det 2025 och jag påminns fortfarande, gång på gång, varje gång jag ser en liknande nyhet. En annan svart kvinna. En annan POC-person som inte blev lyssnad på. Som inte blev tagen på allvar. Som blev negligerad av vården.
Svarta kvinnor och andra POC-personer får sämre vård. De får vänta längre. Deras smärta tas inte på lika stort allvar. Deras symtom ifrågasätts och deras oro avfärdas. Och ibland, som i mammas fall, får det dödliga konsekvenser.
RFSU har länge pekat på att svarta kvinnor utsätts för systematiskt sämre förlossningsvård. De löper högre risk att dö, att få komplikationer, att inte bli lyssnade på.
Det hände också nyligen i Kalmar, där en kvinna i hijab nekades vård och tvingades föda sitt barn i sjukhusets entré.
Det här är ett mönster. Ett systemproblem. Ett djupt rotat uttryck för rasism i myndigheter, sjukhus och vårdinstitutioner. Där vita kroppar fortfarande ses som normen och andra kroppar som avvikande och mindre viktiga.
Jag skriver det här för att jag inte kan vara tyst längre. Jag har burit på den här ilskan, sorgen och frustrationen i så många år. Men det handlar inte bara om mig och min familj. Det här händer fortfarande.
Förhoppningsvis kan min mammas historia ge fler insikt i hur strukturell rasism genomsyrar så många delar av vårt samhälle, även där den inte alltid syns vid första ögonkastet.
Jag känner att det aldrig blev tillräckligt med uppmärksamhet kring det hon utsattes för. Jag var för liten då för att kunna prata om det.
Det som hände har ändå alltid funnits med mig. Det är dags att hennes berättelse blir en del av det större samtalet om rasism, vård och människovärde.

Valborgshelgen för mig är årsdagen för min mammas bortgång. Adama Kolley. Hon dog på Södersjukhuset efter ett kejsarsnitt. Hon sa ifrån. Hon bad om hjälp. Hon hade fruktansvärda smärtor, mådde illa, kräktes, kunde inte stå upp. Men personalen sa att det bara var magsjuka och gav henne Alvedon.
I två dagar fick hon vänta utan att träffa en läkare. Smärtan blev värre. Hon blev sämre. Men ingen gjorde något.
När infektionen väl upptäcktes var det för sent. Den hade hunnit sprida sig. Mamma dog på operationsbordet.
Det var 2006. Nu är det 2025 och jag påminns fortfarande, gång på gång, varje gång jag ser en liknande nyhet. En annan svart kvinna. En annan POC-person som inte blev lyssnad på. Som inte blev tagen på allvar. Som blev negligerad av vården.
Svarta kvinnor och andra POC-personer får sämre vård. De får vänta längre. Deras smärta tas inte på lika stort allvar. Deras symtom ifrågasätts och deras oro avfärdas. Och ibland, som i mammas fall, får det dödliga konsekvenser.
RFSU har länge pekat på att svarta kvinnor utsätts för systematiskt sämre förlossningsvård. De löper högre risk att dö, att få komplikationer, att inte bli lyssnade på.
Det hände också nyligen i Kalmar, där en kvinna i hijab nekades vård och tvingades föda sitt barn i sjukhusets entré.
Det här är ett mönster. Ett systemproblem. Ett djupt rotat uttryck för rasism i myndigheter, sjukhus och vårdinstitutioner. Där vita kroppar fortfarande ses som normen och andra kroppar som avvikande och mindre viktiga.
Jag skriver det här för att jag inte kan vara tyst längre. Jag har burit på den här ilskan, sorgen och frustrationen i så många år. Men det handlar inte bara om mig och min familj. Det här händer fortfarande.
Förhoppningsvis kan min mammas historia ge fler insikt i hur strukturell rasism genomsyrar så många delar av vårt samhälle, även där den inte alltid syns vid första ögonkastet.
Jag känner att det aldrig blev tillräckligt med uppmärksamhet kring det hon utsattes för. Jag var för liten då för att kunna prata om det.
Det som hände har ändå alltid funnits med mig. Det är dags att hennes berättelse blir en del av det större samtalet om rasism, vård och människovärde.

Valborgshelgen för mig är årsdagen för min mammas bortgång. Adama Kolley. Hon dog på Södersjukhuset efter ett kejsarsnitt. Hon sa ifrån. Hon bad om hjälp. Hon hade fruktansvärda smärtor, mådde illa, kräktes, kunde inte stå upp. Men personalen sa att det bara var magsjuka och gav henne Alvedon.
I två dagar fick hon vänta utan att träffa en läkare. Smärtan blev värre. Hon blev sämre. Men ingen gjorde något.
När infektionen väl upptäcktes var det för sent. Den hade hunnit sprida sig. Mamma dog på operationsbordet.
Det var 2006. Nu är det 2025 och jag påminns fortfarande, gång på gång, varje gång jag ser en liknande nyhet. En annan svart kvinna. En annan POC-person som inte blev lyssnad på. Som inte blev tagen på allvar. Som blev negligerad av vården.
Svarta kvinnor och andra POC-personer får sämre vård. De får vänta längre. Deras smärta tas inte på lika stort allvar. Deras symtom ifrågasätts och deras oro avfärdas. Och ibland, som i mammas fall, får det dödliga konsekvenser.
RFSU har länge pekat på att svarta kvinnor utsätts för systematiskt sämre förlossningsvård. De löper högre risk att dö, att få komplikationer, att inte bli lyssnade på.
Det hände också nyligen i Kalmar, där en kvinna i hijab nekades vård och tvingades föda sitt barn i sjukhusets entré.
Det här är ett mönster. Ett systemproblem. Ett djupt rotat uttryck för rasism i myndigheter, sjukhus och vårdinstitutioner. Där vita kroppar fortfarande ses som normen och andra kroppar som avvikande och mindre viktiga.
Jag skriver det här för att jag inte kan vara tyst längre. Jag har burit på den här ilskan, sorgen och frustrationen i så många år. Men det handlar inte bara om mig och min familj. Det här händer fortfarande.
Förhoppningsvis kan min mammas historia ge fler insikt i hur strukturell rasism genomsyrar så många delar av vårt samhälle, även där den inte alltid syns vid första ögonkastet.
Jag känner att det aldrig blev tillräckligt med uppmärksamhet kring det hon utsattes för. Jag var för liten då för att kunna prata om det.
Det som hände har ändå alltid funnits med mig. Det är dags att hennes berättelse blir en del av det större samtalet om rasism, vård och människovärde.

Valborgshelgen för mig är årsdagen för min mammas bortgång. Adama Kolley. Hon dog på Södersjukhuset efter ett kejsarsnitt. Hon sa ifrån. Hon bad om hjälp. Hon hade fruktansvärda smärtor, mådde illa, kräktes, kunde inte stå upp. Men personalen sa att det bara var magsjuka och gav henne Alvedon.
I två dagar fick hon vänta utan att träffa en läkare. Smärtan blev värre. Hon blev sämre. Men ingen gjorde något.
När infektionen väl upptäcktes var det för sent. Den hade hunnit sprida sig. Mamma dog på operationsbordet.
Det var 2006. Nu är det 2025 och jag påminns fortfarande, gång på gång, varje gång jag ser en liknande nyhet. En annan svart kvinna. En annan POC-person som inte blev lyssnad på. Som inte blev tagen på allvar. Som blev negligerad av vården.
Svarta kvinnor och andra POC-personer får sämre vård. De får vänta längre. Deras smärta tas inte på lika stort allvar. Deras symtom ifrågasätts och deras oro avfärdas. Och ibland, som i mammas fall, får det dödliga konsekvenser.
RFSU har länge pekat på att svarta kvinnor utsätts för systematiskt sämre förlossningsvård. De löper högre risk att dö, att få komplikationer, att inte bli lyssnade på.
Det hände också nyligen i Kalmar, där en kvinna i hijab nekades vård och tvingades föda sitt barn i sjukhusets entré.
Det här är ett mönster. Ett systemproblem. Ett djupt rotat uttryck för rasism i myndigheter, sjukhus och vårdinstitutioner. Där vita kroppar fortfarande ses som normen och andra kroppar som avvikande och mindre viktiga.
Jag skriver det här för att jag inte kan vara tyst längre. Jag har burit på den här ilskan, sorgen och frustrationen i så många år. Men det handlar inte bara om mig och min familj. Det här händer fortfarande.
Förhoppningsvis kan min mammas historia ge fler insikt i hur strukturell rasism genomsyrar så många delar av vårt samhälle, även där den inte alltid syns vid första ögonkastet.
Jag känner att det aldrig blev tillräckligt med uppmärksamhet kring det hon utsattes för. Jag var för liten då för att kunna prata om det.
Det som hände har ändå alltid funnits med mig. Det är dags att hennes berättelse blir en del av det större samtalet om rasism, vård och människovärde.

Valborgshelgen för mig är årsdagen för min mammas bortgång. Adama Kolley. Hon dog på Södersjukhuset efter ett kejsarsnitt. Hon sa ifrån. Hon bad om hjälp. Hon hade fruktansvärda smärtor, mådde illa, kräktes, kunde inte stå upp. Men personalen sa att det bara var magsjuka och gav henne Alvedon.
I två dagar fick hon vänta utan att träffa en läkare. Smärtan blev värre. Hon blev sämre. Men ingen gjorde något.
När infektionen väl upptäcktes var det för sent. Den hade hunnit sprida sig. Mamma dog på operationsbordet.
Det var 2006. Nu är det 2025 och jag påminns fortfarande, gång på gång, varje gång jag ser en liknande nyhet. En annan svart kvinna. En annan POC-person som inte blev lyssnad på. Som inte blev tagen på allvar. Som blev negligerad av vården.
Svarta kvinnor och andra POC-personer får sämre vård. De får vänta längre. Deras smärta tas inte på lika stort allvar. Deras symtom ifrågasätts och deras oro avfärdas. Och ibland, som i mammas fall, får det dödliga konsekvenser.
RFSU har länge pekat på att svarta kvinnor utsätts för systematiskt sämre förlossningsvård. De löper högre risk att dö, att få komplikationer, att inte bli lyssnade på.
Det hände också nyligen i Kalmar, där en kvinna i hijab nekades vård och tvingades föda sitt barn i sjukhusets entré.
Det här är ett mönster. Ett systemproblem. Ett djupt rotat uttryck för rasism i myndigheter, sjukhus och vårdinstitutioner. Där vita kroppar fortfarande ses som normen och andra kroppar som avvikande och mindre viktiga.
Jag skriver det här för att jag inte kan vara tyst längre. Jag har burit på den här ilskan, sorgen och frustrationen i så många år. Men det handlar inte bara om mig och min familj. Det här händer fortfarande.
Förhoppningsvis kan min mammas historia ge fler insikt i hur strukturell rasism genomsyrar så många delar av vårt samhälle, även där den inte alltid syns vid första ögonkastet.
Jag känner att det aldrig blev tillräckligt med uppmärksamhet kring det hon utsattes för. Jag var för liten då för att kunna prata om det.
Det som hände har ändå alltid funnits med mig. Det är dags att hennes berättelse blir en del av det större samtalet om rasism, vård och människovärde.

Valborgshelgen för mig är årsdagen för min mammas bortgång. Adama Kolley. Hon dog på Södersjukhuset efter ett kejsarsnitt. Hon sa ifrån. Hon bad om hjälp. Hon hade fruktansvärda smärtor, mådde illa, kräktes, kunde inte stå upp. Men personalen sa att det bara var magsjuka och gav henne Alvedon.
I två dagar fick hon vänta utan att träffa en läkare. Smärtan blev värre. Hon blev sämre. Men ingen gjorde något.
När infektionen väl upptäcktes var det för sent. Den hade hunnit sprida sig. Mamma dog på operationsbordet.
Det var 2006. Nu är det 2025 och jag påminns fortfarande, gång på gång, varje gång jag ser en liknande nyhet. En annan svart kvinna. En annan POC-person som inte blev lyssnad på. Som inte blev tagen på allvar. Som blev negligerad av vården.
Svarta kvinnor och andra POC-personer får sämre vård. De får vänta längre. Deras smärta tas inte på lika stort allvar. Deras symtom ifrågasätts och deras oro avfärdas. Och ibland, som i mammas fall, får det dödliga konsekvenser.
RFSU har länge pekat på att svarta kvinnor utsätts för systematiskt sämre förlossningsvård. De löper högre risk att dö, att få komplikationer, att inte bli lyssnade på.
Det hände också nyligen i Kalmar, där en kvinna i hijab nekades vård och tvingades föda sitt barn i sjukhusets entré.
Det här är ett mönster. Ett systemproblem. Ett djupt rotat uttryck för rasism i myndigheter, sjukhus och vårdinstitutioner. Där vita kroppar fortfarande ses som normen och andra kroppar som avvikande och mindre viktiga.
Jag skriver det här för att jag inte kan vara tyst längre. Jag har burit på den här ilskan, sorgen och frustrationen i så många år. Men det handlar inte bara om mig och min familj. Det här händer fortfarande.
Förhoppningsvis kan min mammas historia ge fler insikt i hur strukturell rasism genomsyrar så många delar av vårt samhälle, även där den inte alltid syns vid första ögonkastet.
Jag känner att det aldrig blev tillräckligt med uppmärksamhet kring det hon utsattes för. Jag var för liten då för att kunna prata om det.
Det som hände har ändå alltid funnits med mig. Det är dags att hennes berättelse blir en del av det större samtalet om rasism, vård och människovärde.

Valborgshelgen för mig är årsdagen för min mammas bortgång. Adama Kolley. Hon dog på Södersjukhuset efter ett kejsarsnitt. Hon sa ifrån. Hon bad om hjälp. Hon hade fruktansvärda smärtor, mådde illa, kräktes, kunde inte stå upp. Men personalen sa att det bara var magsjuka och gav henne Alvedon.
I två dagar fick hon vänta utan att träffa en läkare. Smärtan blev värre. Hon blev sämre. Men ingen gjorde något.
När infektionen väl upptäcktes var det för sent. Den hade hunnit sprida sig. Mamma dog på operationsbordet.
Det var 2006. Nu är det 2025 och jag påminns fortfarande, gång på gång, varje gång jag ser en liknande nyhet. En annan svart kvinna. En annan POC-person som inte blev lyssnad på. Som inte blev tagen på allvar. Som blev negligerad av vården.
Svarta kvinnor och andra POC-personer får sämre vård. De får vänta längre. Deras smärta tas inte på lika stort allvar. Deras symtom ifrågasätts och deras oro avfärdas. Och ibland, som i mammas fall, får det dödliga konsekvenser.
RFSU har länge pekat på att svarta kvinnor utsätts för systematiskt sämre förlossningsvård. De löper högre risk att dö, att få komplikationer, att inte bli lyssnade på.
Det hände också nyligen i Kalmar, där en kvinna i hijab nekades vård och tvingades föda sitt barn i sjukhusets entré.
Det här är ett mönster. Ett systemproblem. Ett djupt rotat uttryck för rasism i myndigheter, sjukhus och vårdinstitutioner. Där vita kroppar fortfarande ses som normen och andra kroppar som avvikande och mindre viktiga.
Jag skriver det här för att jag inte kan vara tyst längre. Jag har burit på den här ilskan, sorgen och frustrationen i så många år. Men det handlar inte bara om mig och min familj. Det här händer fortfarande.
Förhoppningsvis kan min mammas historia ge fler insikt i hur strukturell rasism genomsyrar så många delar av vårt samhälle, även där den inte alltid syns vid första ögonkastet.
Jag känner att det aldrig blev tillräckligt med uppmärksamhet kring det hon utsattes för. Jag var för liten då för att kunna prata om det.
Det som hände har ändå alltid funnits med mig. Det är dags att hennes berättelse blir en del av det större samtalet om rasism, vård och människovärde.
Story-save.com ist ein benutzerfreundliches Online-Tool, mit dem Nutzer verschiedene Inhalte wie Stories, Fotos, Videos und IGTV-Materialien direkt von Instagram herunterladen und speichern können. Mit Story-Save können Sie Inhalte von Instagram ganz einfach herunterladen und jederzeit, auch ohne Internetverbindung, ansehen. Dieses Tool ist perfekt, um interessante Instagram-Momente zu speichern. Nutzen Sie Story-Save, um Ihre Lieblingsmomente immer griffbereit zu haben!
Sparen Sie sich App-Downloads und Anmeldungen, speichern Sie Stories direkt online.
Vergessen Sie minderwertige Inhalte, speichern Sie Stories in bester Qualität.
Laden Sie Instagram Stories mit jedem Browser, iPhone oder Android herunter.
Keine Gebühren. Laden Sie beliebige Stories kostenlos herunter.